Snart nådde han krönet. Innanför öppnade sig en vidsträckt höjdplatå alldeles slät och jämn.
— En ypperlig byggnadsplats, tänkte Schnitler.
Han såg staplar av bräder, väldiga högar av järnplåtar här och där och mitt på slätten började »den stora byttan» att resa sig. Det var en stor, rund skiva, runt omkring omgiven av en vägg av ungefär manshöjd.
— »Bytta», tänkte Wolfgang. Det passar egentligen icke — »en djup tallrik», passande för en jätte, vore mera slående likhet. 118
Han såg, hur denna jättetallrik av järnplåt vilade på hjul och anade, att dessa hjuls kringvridande i sinom tid skulle få den kolossala tallriken att rotera. Han föreställde sig livligt, hur den sega massan, som sedermera skulle ingjutas i tallriken, komme att flyta ut och av svängningen runt forma sig som en buktande yta med dess lägsta punkt just i tallrikens centrum.
Så gick han vidare.
Ett hus till vänster tilldrog sig hans uppmärksamhet — det var säkerligen kontorsbyggnaden.
Han frågade en förbigående arbetare.
Jo, det ägde sin riktighet, det var kontoret.
Om doktorn träffades?