Jo, det trodde arbetaren. Det gick ju an att fråga där inne.
Äntligen stod Wolfgang öga mot öga med mannen, som stämplade mot hans förmögenhet. Redan av första ögonkastet fick Wolfgang ett ofördelaktigt intryck av doktor Martini. Hans stora, svarta skägg som även betäckte kindbenen, lämnade endast ett par små, ljusa fläckar av kinderna bara och mellan dessa fläckar och den ovanliggande pannan blixtrade de svarta ögonen fram. Doktorn påminde levande om en vild stråtrövare, och medvetandet om, att denne 119 man av all makt ville skada honom, gjorde ej intrycket behagligare.
Wolfgang fick vänta. Han satte sig vid skranket, som avdelade kontoret i två avdelningar, den ena avsedd för de väntande arbetarne, den andra för doktorn och hans medhjälpare.
Cramer — fruktade Wolfgang, men han såg ingen.
På väggen i den avdelning, där Schnitler satt, väntande på att bliva tilltalad, fanns ej en plats, som kunde tjäna som gömställe för hans telefon.
Men i chefsavdelningen upptäckte han ett utmärkt gömställe — ovanpå det stora kassaskåpet, som stod bakom doktor Martinis rygg.
Hur skulle han dock komma dit? Det föreföll alldeles omöjligt.
Just som han satt i dessa tankar, vände sig doktor Martini till honom.
— Ni önskar?
— Arbete, herr doktor.