Ingeniören lät hälsa att hans hälsotillstånd ej tillät honom att lämna sängen på flera dagar men att han, så fort han blef återställd, skulle hörsamma kallelsen.
Pompowski, så var ingeniörens namn, undrade mycket öfver hvad gamle general Swinekow kunde vilja honom. Han visste själf intet om generalens intresse och hans afslag att teckna aktier.
Till slut kom han till den öfvertygelsen, 21 att generalen hade funnit misshag i hans något häftiga uppträdande och nu ville gifva honom en allvarlig tillrättavisning.
»Aj, aj,» tänkte Pompowski, »nu har jag stött mig med landets allra mäktigaste privatman, Rysslands Krösus. Det var illa nog — men hvem i all världen kunde låta den slyngeln Montgomery stå och ljuga så fräckt som han gjorde, utan att säga ifrån. Nå väl! Generalen får banna så mycket honom lyster, jag skall veta att svara.»
Och därmed vände sig ingeniör Pompowski på andra sidan och somnade.
Under de dagar som förflöto innan ingeniören tillfrisknade, fick general Swinekow förgäfves vänta på hans besök. Och för hvar dag som gick blef den gamle generalen mer och mer nervös.
»Fan till bläckhorn» och »Den mannen måste jag träffa,» voro hans vanligaste satser.
Ingeniör Pompowski, som var ogift och 28 år gammal, bebodde en lägenhet på tre rum i Orleanska Sudi. Hans trotjänarinna, som hade varit i tjänst hos familjen 22 Pompowski sedan långt före ingeniör Ostros födelse, skötte hans hushållning.
Det var en äldre jungfru af den gamla, goda stammen och tvenne saker voro henne heligare än allt: Gud och zaren.
Gud var för hennes begrepp konklusionen af allt som var ädelt, godt och härligt, och zarewitsch hade tillsatts af Honom för att regera öfver det stora, ryska folket.