Ingeniören hade omtalat för henne föredraget i Borislowskis Hall, men den gamla Zandra bara ruskade på hufvudet och sade:
»Sådana nymodärna påfund! Åj, åj! Det slutar aldrig väl. Nog har väl naturen själf tillräckligt af värme, sol och glödande berg, utan att människan skall mästra den och skaffa ännu mera. Jag säger bara, att det slutar aldrig väl med sådan högfärd.»
Då invände Pompowski understundom, när det föll honom in:
»Men kära Zandra, det är människans plikt, att begagna sig af jordens möjligheter så långt hon förmår.»
»Må vara,» svarade Zandra, »men det finnes dock en gräns, som människan ej får 23 öfverskrida. Och detta, att framskaffa mera värme än Gud har ansett att vara nyttigt för människan, det är dock litet för mycket.»
Och lika säkert som att dessa ord uttalades var ingeniörens svar:
»Du har åtskilligt af en filosof, kära Zandra.»
Och Zandra var också verkligen en ovanligt tänkande kvinna.
Det kunde hända ibland att de resonnerade om lifvet och dess betydelse dessa bägge, hon den gamla trotjänarinnan och han, den unge, lifskraftige husbonden och resonnemanget ändade alltid i den största förståelse. Ty de blefvo bägge eniga om, att till allra sist, när människan har trängt så långt hon kan, när alla gåtor ligga klara och lösta och när vetenskapen har spelat ut sin sista, stora trumf, då finnes det ännu kvar en sak som aldrig dör, aldrig blir gammal, och aldrig förändras, en sak som är evig — det är att göra godt.
»Om man bara vore säker på, att denna värmen vore af det goda för mänskligheten,» 24 menade Zandra. »Och att det inte bara vore en affärsspekulation och jobb —»