»Du har rätt,» svarade Pompowski, »men jag vet sättet — åh — vänta bara, jag vet det.»
Mera sade ingeniören aldrig, men öfvertygelsen strålade ur hans ögon.
Gamle general Swinekow var en mycket originell herre. Han var utan tvifvel Rysslands rikaste privatperson, hans gods sträckte sig öfver oerhördt stora arealer och hans slott lågo spridda öfver nästan hela det ryska riket. Detta var ju mycket originellt, alldenstund ingen annan ryss kunde uppvisa maken — men hans egentliga originalitet sträckte sig in på helt andra områden. Så hade han ett egendomligt sätt att spekulera med sina pengar. Där gällde för honom: »Intet eller allt.» Med småsummor bidrog han gärna öfverallt, men försökte någon att förmå honom till att våga större belopp, svarade han med ett fint leende: 25
»Visa mig på en alldeles vansinnigt stor affär, en, som om den misslyckas kan totalt ruinera mig och jag skall gå med på den. Naturligtvis under den förutsättningen, att den, om den lyckas, tillför Ryssland fördel och ära.»
Flere, som kände denna generalens vurm, hade på mötet i Borislawskis Hall just sökt att begagna sig häraf, men generalen svarade endast, att han ingalunda fann Montgomerys plan så storslagen, och att den, om den också kostade hundra millioner rubler, alls icke skulle ruinera honom.
»Dessutom,» sade han, »blir nog Rysslands ära tämligen liten af denna yankees idé. Nej, kära vänner, bättre förslag få ni allt komma med.»
Ingeniör Pompowski tillfrisknade ändtligen och anmälde sig till audiens hos generalen.
Det var för honom ett synnerligen viktigt möte och egentligen förstod han ej alls, 26 hvarför general Swinekow önskade tala med honom. Men hans aningar sade honom, att detta sammanträffande ej skulle blifva af uteslutande behagligt slag.