På mötet, då Aktiebolaget Jordens Inre Värme konstituerades, fanns det bland de närvarande äfven en redaktör för en af de största ryska tidningarne. Denne man såg i företaget ett utmärkt objekt till reklam och just då aktieteckningen skulle börja hade han sagt:
»Min tidning satsar 200.000 rubel i bolaget mot att den blir den första, som får meddela resultatet af detta möte.»
Visserligen hade det höjts ett missnöjets rop från de andra församlade tidningsmännens sida, men den förtorkade ordföranden hade blinkat förståelsefullt till den smarte redaktören och därmed var saken i ordning.
Det var också mycket riktigt just denna 33 tidning som först af alla brakte underrättelsen om det nya stora bolaget till offentlighetens kännedom. Först antog man allmänt, att det bara var en tidningsbluff, men när de andra avisorna kommo efter och bekräftade saken, greps massan af en vild förtjusning.
Storfurstar och furstar och andra mindre personer och större baroner gingo i teten och mängden följde efter. Finansministern reste till Paris och smuttade på champagnen och sade att den var god: d. v. s. de franska pengarne voro klara.
Nu skulle Ryssland visa världen något, som den aldrig förr hade sett — något oerhördt. Det skrefs och skrefs igen och alla voro eniga om, att planen var storslagen och väldig.
Endast general Swinekow och ingeniör Pompowski hade diametralt motsatt åsikt, men de arbetade i tysthet med sitt och lät jätteschaktet sköta sig bäst det gitte. Generalen fick till och med hånsord i tidningarne sådana som att »han vore för gammal för den nya tidens kraf», »saknade 34 känslan af de stora fördelar, som landet skulle uppnå genom detta företag» och liknande. Swinekow endast skrattade åt allt detta och sade för sig själf:
»Vänta bara! Den som lefver får se.»
Och så gick man i väg med anläggningen af det stora schaktet under mr Montgomerys öfverledning.
Ungefär 40 verst norr om Moskwa anlades schaktet, en väldig, rund sänkning lodrätt ned genom fasta berget.