»Den är ej min ensam. Tre människor känna den — jag, general Swinekow och — — (här sänkte han rösten till en hviskning) vår allranådigaste kejsare.»

Reportern såg upp.

»Han är värre än apotekaren omtalade: han är ju komplett galen,» tänkte han och så sade han:

»Pardon! Då är det alltså omöjligt att få se verket?»

»Nej, det är det inte.» 57

»Åh,» utbrast bladmannen förtjust, »jag tackar på det förbindligaste. Och ni kan tryggt lita på min tystlåtenhet,» tillade han och blottade sina koralläppar, hvarvid en rad pärlor framlyste, af hvilka blott tre voro angripna. Så spetsade han sin farliga kopieblyerts och beredde sig att notera.

»Ni tager alldeles fel. Jag vill alls inte hvarken visa er något eller omtala något för er.»

»Men —?»

»Jag sade endast, att det icke är omöjligt att se anläggningarne. Genom muren slipper ingen främmande in. Men det finnes intet tak, och om ni har ett æroplan i er koffert — —»

»Ni är humorist, hör jag.»