Med troika reste reportern mot norr, hela tiden mot norr.
KAP. V.
»Jordens glödande inre är en fabel»
Ingeniör Ostro Pompowski satt hemma i sin bostad då reportern susade in på gården i sitt trespann. Bakanför huset låg den mystiska, väldiga muren med ångmoln öfver och man såg hur floden, som, innan den nått verket, uppförde sig som en vanlig, kall, isbelagd sibirisk flod höfves, plötsligt fortsatte isfri och immande. Dess rostbruna vatten med de långa banden af grått slam bröto sig förunderligt mot strändernas hvita snö. Det verkade nästan hemskt med denna varma flod, som förut gömd plötsligt sköt upp under murens nedre kant. Och just vid reporterns ankomst spelade solen på ångmolnet och troikan gled in på gården under den vackraste regnbåge. 56
Pompowskis hus var fint och prydligt men saknade all öfverdrifven lyx. Han var fortfarande ogift och hans gamla Zandra hushållade för honom som alltid förr.
Ingeniören mottog reportern med en vänlig hälsning och det obligatoriska téet bars in och så började tidningsmannen sin examination på franskt sätt i det han sköt fram ett »pardon» som skans.
»Pardon,» sade han alltså, »hvad skall så denna anläggning först och främst och sedan alla era andra liknande tjäna till?»
»Det är en hemlighet, min herre.»
»Men?»