Reportern sprang upp.
Han blef så förbluffad öfver denna djärfva sats, att han stack kopieblyertsen i munnen och därmed erhöll ett något förfruset utseende.
Nu var det ju bevisadt att det stora schaktet blef hetare och hetare för hvarje meter som det gick nedöfver — ju närmare man kom jordens centrum och att det redan var så hett, att man måste släppa ned is för att folket skulle kunna arbeta. Man kände ju äfven till vulkaner och heta källor. Och lika fullt satt denne man och påstod helt fräckt, att det alltsammans var en fabel och att jordens inre alls inte var glödande.
»Han är alldeles fullkomligt galen,» tänkte reportern åter igen och satte sig i en stol 59 och stoppade en cigarr i munnen. Cigarren hade maggördel och var af ypperlig kvalitet.
»Ni måtte väl kunna motivera ert påstående,» sade han efter femte eller sjette draget. »Ni vet ju, att schaktets värme tilltager mot djupet.»
»Jo något,» skrattade ingeniören.
»Är det också indiskret att söka upplysning om er mening om detta?»
»Visst inte — snarare tvärtom. Hör bara på!»
Och ingeniör Pompowski började:
»Ni vet ju, att man tillskrifver de fenomen, som fått namn af jordens inre värme — —»