»Och när en jordkula täckes af vatten till 3/4 är det precis detsamma, som om kulan vore nedsänkt i vatten till 3/4. Icke sannt?»
Signaturen såg tankfull ut och bet sina naglar litet.
»Till en viss grad, ja,» sade han till slut.
»Hur då? Till en viss grad?»
»Jo, jordens landamären äro mera spridda, än biljardkulans öfre, torra del.»
Ingeniören smålog.
»Jaså intet annat,» sade han. »Då kan ni lugna er, ty denna fördelning har intet att betyda. — Se här,» tillade han och tryckte med ett finger träkulan helt och hållet under vattenytan, »så här såg jorden ut i millioners millioner år, innan det allra första af fastlandet höjde sig öfver den dittills obrutna vattenspegeln.»
»Ja,» svarade journalisten. »Häri gifver till och med geologerna gamle Moses rätt; det vet jag. Det är ju ett vetenskapligt faktum, att jorden en gång var helt och hållet täckt af vatten.» 63
»Nåväl,» fortsatte Pompowski, i det han aflägsnade sitt finger, hvarvid kulan åter flöt upp. »Och nu kommer jag till mitt stora »motbevis» om ni vill kalla det så. Det är endast en fråga, ställd till hvarje förnuftig människa och lyder så:
Kan en kula, af hvilket tusans ämne som hälst, hålla sig glödande i sitt inre, när den i milliarder af år har varit nedsänkt i vatten? Och detta vatten är dessutom på hafsdjupen af en temperatur som ligger nära nollpunkten. Kan någon annan än en ignorant, en idiot, en — en — hvad som helst — tro något så absurdt? Man borde kunna svara nej till denna fråga — men tyvärr, hela vår samtid tror det. Ha, ha, ha, jag kan bli galen när jag tänker på det: en liten jordkula i ett stort, himmelskt vattenglas fylldt af iskallt vatten och lika förbannadt glödande i sitt inre — —»