Ingeniörens ögon sköto blixtar och reportern satt alldeles tyst.
Slutligen invände han:
»Men vetenskapen har — —»
»Mycket riktigt. Vetenskapen har stoppat 64 jorden i det himmelska vattenglaset och hållit fingret på den i årmillioner. Men har också vetenskapen anbrakt en rost nere vid sydpolen och en skorsten uppe vid nordpolen och hållit det inre glödande? Och — om den gjort detta, hvar fyllde de då på bränslet?»
»Nej, nej?»
»Och hvad i all världen berättigar till påståendet, att jorden öfverhufvud någonsin varit glödande i sitt inre fastän vissa bergarters konsistens berättiga till slutledningen, att den nog varit det på vissa delar af ytan? Man vill ju göra jordens förstlingstid till ett analogon till solens nutid.»
»Ja, visst.»
»Men solfläckarne tyda för mig närmast på, att solens inre är kallare än ytan. Ty om de äro sönderrifningar af kromosfären, så synes ju det underliggande mörkare och kallare än den strålande ytan.»
»Ja-a, det ser sannerligen ut, som om ni hade rätt!»