»Var så god — som ni behagar. Kanske ni alls inte vill höra min teori?»
»Tvärtom, tvärtom.»
»Alltså.[A] Vi tänka oss jorden kall helt igenom; i denna kalla kropp gå vi ned med ett schakt. Hvad sker? Naturligtvis en sträfvan hos de bergmassor, som bilda schaktets väggar att sakta och nästan omärkligt pressa ihop schaktet. Tendensen finnes alltid och därför måste schakt med väggar af löst material skyddas mot sammanrasning medelst en massiv inre beklädnad. Är bergarten hård, finnes tendensen kvar, men mindre tydlig. Och därför framvisade det moskwaiska schaktet alltid högre temperaturökning pr. meter i lösa än i fasta bergarter. Och samma är förhållandet öfverallt vid grufdrift.»
»Verkligen.»
»Ja; ett exempel: grufvan Monte Catini 67 med ytterst lös bergart har på samma djup, som Falu Grufva med hård bergart en värme som är fyra till femdubbel. Men att gifva er flere exempel af de tusental, som finnas, skulle endast trötta er. Schaktet befriar alltså bergmassorna för mottryck. Om dessa väldiga bergmassor också ej försköte sig mera än 1 millimeter på 1.000 år skulle dock denna lilla, af trycket framkallade rörelse, vara nog för att öka värmens tilltagande som den nuvarande normala: ungefär 1 på 30 meters neddrift.»
»Ni säger,» invände reportern, »att bergmassan liksom rör sig mot schaktets center?»
»Ja.»
»Men då utvidgas ju stenen och när en kropp utvidgar sig måste ju värme tillföras. Detta gör ni ej genom schaktet; därför måste värme tillföras från annat håll — naturligtvis från jordens inre, glödande härd. Så lätt var det alltså att slå ihjäl er teori.»
Ingeniören smålog lätt.
»Det är verkligen roligt att resonnera 68 med folk som kunna svara,» sade han. »Men det ni antager håller ej streck. »Utvidgning» är en fysikalisk, molekulär sak. Här är det endast frågan om en rent mekanisk rörelse. Bergarten utvidgas ej alls, den endast förskjutes. Som följd af denna lilla rörelse af de ofantliga massor det här rör sig om uppstår det, som vid all rörelse värme — jordvärmen är förklarad.»