»Det förstår jag inte.»
»Vi föreställer oss en björk, till exempel. Trädet har sin normala temperatur — märk ordet temperatur — genom hela stammen.»
»Ja, naturligtvis.»
»Barken är glatt och jämn.»
»En ungbjörk således.»
»Ja. Nu gör man ett borrhål eller en rispa i barken — de representera schaktet och vulkanens spricka i jordens skorpa.»
»Godt, jag är med.»
»Nu är det emellertid vetenskapligt bevisadt — —»
»Pardon,» afbröt reportern. »Anser ni 72 nu vetenskapen så tillförlitlig? Endast för ett ögonblick sedan satte ni den icke vidare högt.»
»Stopp litet! Ni blandar i hop begreppen. Jag menar, att vetenskapen är alldeles förträfflig så länge den inskränker sig till att gifva direkta meddelanden om dess mätningar, vägningar och sådant, den empiriska vetenskapen. Det är däremot den spekulativa som ofta — ja, oftast har otur. Ingen har ju uppnått »jordens inre värme», under normala förhållanden, ingen har sett en komet på nära håll, ingen har gästat solen och ingen har varit på månen eller Mars. Men — i rispan på ungbjörken hafva de verkligen varit och petat dit en liten, synnerligen fint konstruerad termometer. Och det resultat, som de därvid fingo, får man ju anse som ett vetenskapligt faktum?»