»Ja, jag är enig.»
»Man upptäckte då, att alla rispor och hål hos växter uppväcka en temperaturförökning hos trädet.»
»Nej, verkligen? Det var intressant.»
»Jo, som jag säger. Och detta är det analogon, 73 vi söka. Hur mycket kraftigare verka emellertid icke sådana imitationer hos människor och djur. Inflammation och feber symbolisera ett schakt; benbrott påminner om jordskalf och ondartade bölder äro en trogen afbild af vulkanerna.»
»Utmärkt,» sade tidningsmannen och tillade:
»Och de varma källorna öfverlämna vi åt den privata forskningen.»
»Ja, gärna det,» svarade Pompowski. »Ni vill emellertid kanske lättare förstå schaktets tilltagande värme mot djupet, om ni tänker er att jordskorpan verkligen är ett skal, analogt med ett träds bark eller en apelsins skal. Denna jordskorpa har beständigt ett oerhördt tryck hvilande på sig från lufthafvet och det lättrörliga vattnet med dess ebb och flod etc. Det är ett ofantligt tryck detta. Schaktet bryter skalets helhet och kontinuitet — trycket hvilar däremot allt fortfarande på hela skorpans öfriga del. Helt naturligt söker trycket att spänna skalet åter tillsammans till ett helt — däraf värmen.» 74
»Men hur djupt tror ni då, att värmen fortsätter att öka?»
»Naturligtvis så djupt vi kunna tränga ned i själfva denna skorpa. 10.000 meter och mera. Jag har ju ej nekat till detta; blott sagt, att liksom trädet, innan sprickan rispades var normalt och kallt så var jorden innan schaktet neddrefs absolut normal och kall. Sårfebern kom men den går öfver, ty vid mycket gamla schakter, hvarest trycket har återfört normala lägen, finns ingen värme kvar på djupet.»
»Å, tusan,» sade reportern.