Både Pompowskis alla anläggningar och mr Montgomerys jätteschakt drefvos nu vidare i trenne år.
Då slutade »A.-B. Jordens inre värme».
Man kunde ej arbeta där längre. Schaktet hade nått ett djup af 3.500 meter och värmen var fruktansvärd, ty allra längst ned hade man funnit en synnerligen lös bergart.
Arbetarne måste arbeta med mycket litet på sig och efter att de hade slungat kalsongerna, hyfvade de också både fikonbladet och frimärket.
De dogo som flugor.
Isen smälte innan den nådde bottnen och det fastän den var »dubbelfrusen», en 82 härlig uppfinning af den geniale. Han menade att is, som endast hade frusit litet var ingenting med. Han uppförde därför ett fryseri och lät omfrysa den innan den sändes ned.
Det gick inte — men det gick pengar.
Sedan försökte man med flytande luft.
Men då började aktionärerna brumma och bråka och säga, att om också härigenom kunde vinnas ytterligare 500 meters nedträngande mot djupet, så nåddes dock aldrig målet.
Man hade blifvit led på hela företaget. Humbugen låg klar för alla: »På detta sätt kunde jordens inre värme — ehvad den nu kom sig af Pompowskis tryckteori och var en lokal »sårfeber» eller af ett glödande inre — absolut ej lösas. Annat måste det till.