»— — — — — Jag har, som jag gång på gång framhållit, allaredan för länge sedan öfvergifvit tron på jordens inre glödande massa. Jag upptäckte nämligen bland annat, att alla de lärda hade alldeles glömt att taga med i beräkningarne hvad trycket förorsakade hos värmeförökningen.
Man behöfver endast erinra sig det pneumatiska elddonet för att förstå tryckets enorma inverkan.
Denna lilla skiss klargör förhållandet — — — — — —
— — — — Alltefter som schaktet a—b—c drifves nedåt, komma större och större konformiga bergspartier att utöfva sitt tryck på den botten, som för ögonblicket existerar. Först a1—a—e så b1—b—e och slutligen c1—c—e. Till och med den allra minsta förskjutning af dessa massor — och att en sådan måste uppstå är ju klart — medför att rörelsen omsättes i värme. Innan schaktet drefs ned var allt i jämnvikt — således kallt. Men denna bergmassornas rörelse kan — åtminstone i hårda och medelhårda bergarter — ej mätas med något vetenskapligt instrument. Den är allt för liten.
Jag resonnerade nu som så: Kunde man åter igenfylla ett färdigt schakt med ett material, som ej läte sig sammanpressas — med kompakt stål eller liknande, så skulle värmen upphöra så snart allt åter hade kommit i jämnvikt, om min tryckteori var riktig. Är däremot jordens inre glödande så betydde naturligtvis icke denna utfyllning af schaktet något. Bottnen skulle gifvetvis bibehålla sin värme. 109
Mina herrar!
Jag har utfört detta experiment, jag har förvandlat min teori till ett oomkullstötligt faktum:
Jordens inre är kallt.