Men — det var nog icke med ens jag nådde fram till ett verkligt resultat, det var många svårigheter att öfvervinna.
Till att börja med begagnade jag ett af mina schakt till experimentet.
Detta hade ett djup af 2.000 meter. Värmen hade tilltagit synnerligen jämnt och i medeltal med 10° per 30 meter. Schaktbottnen hade därför en temperatur af 60° C. Efter att jag låtit tömma schaktet för vatten lät jag inmura en oerhördt solid kula af stål försedd med en helt liten ihålighet i centrum. I denna kavitet anbringades temperaturmätningsapparater och dessa förbundos medelst elektriska trådar med jordytan. Schaktet fylldes helt upp — tum för tum med järnbetong alldeles orubbligt tätt.
Temperaturen sjönk emellertid endast en obetydlighet — betongen var tydligen icke fast nog. 110
Men detta var mig icke nog, ty jag kunde ej inbilla mig, att en jordkula som i milliarder år legat i iskallt vatten kunde vara varmare i sitt inre än dess yttersta, solbelysta yta.
Då fick jag en idé.
Vatten är ju det minst sammantryckbara ämne vi äga. Jag offrade ett nytt schakt, placerade en temperaturmätare på bottnen, lät fylla den med vatten och tillmurade mynningen orubbligt fast efter att den försetts med en kran. Så väntade jag i fyra månader och öppnade då kranen. En väldig vattenstråle sköt i vädret.
Och därmed var ju trycket bevisadt, ty det innestängda vattnet hade från början intet öfvertryck som nu.
Kranen stängdes åter, och jag afläste under loppet af ett helt år temperaturen.
Och mycket riktigt — den sjönk sakta och obönhörligt. Från 60 till 50, till 40, till 30 och nu — sista meddelandet däruppifrån — till 20° C. Antagligen kommer den att sjunka ännu mera.