Och trycket? Så enkelt — nu förstod man det: hvarje magnet drager ju mot sitt centrum. Och detta förklarade också jordens tillplattning vid polerna; när magneten ville draga sig tillsammans från pol till pol, så måste ju ekvatorn utvidgas.
Allas ögon öppnades; de sågo — icke sin egen nakenhet och dumhet — tro aldrig det — nej, sin egen storhet och kunskap — 1925 års vetenskapsmän, se, det var kulmen det.
Och åter predikades det som alltid: Nu har vetenskapen nått toppen, hittills har allt varit strunt och fåneri. Stackars folk 117 som lefde 1910 i dess mörker angående jordens inre.
Nästa år utnämndes fursten af Novaja-Golfa till nobelpristagare i fysik.
Han afslog.
Kort och bestämdt:
»Man har från mitt arbetande kall upphöjt mig till intetgörarnes titel; önskar man nu upphöja mig från mitt tänkande kall till ignoranternas, hjärnautomaternas? Jag betackar mig. Jag tänker icke att hylla de falska profeter, som sätta alla eviga sanningar i gapstocken och dansa en vild jubeldans omkring sina egna, små sanningar, hvilka aldrig vara längre än högst 50 år.
Är det er mening att binda min tunga medelst ett nobelpris, tager ni fel.
Innan någon anar det, skolen i åter höra ifrån mig.»