»Sannt nog! Men — en fråga: Upphöra ej järn — respektive stål — vid en temperatur, som ligger emellan 690 och 870 grader, att vara magnetiska?»
»Jo. Det är också odisputabelt säkert. Allaredan vår store Hopkinson har påvisat detta.»
Nu blef fursten rasande.
»Saknar ni då all kombinationsförmåga, herr vetenskapsman?» utbrast han. »Ser ni då icke, att jorden, som erkändt är en järn- eller stålkula, icke kan vara hvarken glödande eller ens 870 grader varm i sitt inre! Ty då vore den ju omagnetisk. Men den är en magnet — ergo: den kan icke vara glödande i sitt inre.»
Nu var vetenskapen i en vacker dilemma.
Var jordens inre glödande — ja, då kunde jorden ej vara en magnet — då kunde 116 Birkelands norrskensteori och många andra förnuftiga teorier ej förklaras — ej ens kompassnålens sökande mot polerna — och på dessa små ord föll slutligen hela den orubbliga vetenskapen tillsammans.
Detta hände år 1925.
»Stackars de lärde från 1910-talet, som hade trott något så vanvettigt, som att jordens inre var glödande,» hette det nu.
Ty nu hade den orubbligt säkra vetenskapen fastslagit, att fursten hade rätt.
Och det var ju så solklart!