»Du,» sade min vän advokaten, »titta upp i förhörssalen i morgon förmiddag när målet Sven Ljung kommer före. Jag tror det blir något ovanligt.»
»Lustigt eller tråkigt?»
»Jag säger ingenting.»
Nå — min nyfikenhet var väckt och jag begaf mig dit upp.
I förhörssalen lade jag märke till en egendomlighet — alla de mellan 20 och 30 vittnena eller rättare åklagarne voro flintskalliga.
Nu är det emellertid på det sättet med mig, att jag har vissa dagar för vissa lyten. En dag ser jag nästan bara halta hvart jag vänder mig, en annan dag förföljes jag af blinda, en tredje dag ser jag berusade kvinnor med slappa drag och nedtrampade kjolvåder och en fjärde dag ser jag teckentalande döfstumma hvart jag än går.
Denna dag tycktes vara de flintskalliges 128 nådadag. Hvart jag vände mig i salen endast och endast flintskalliga människor.
Och hvad mera var: de betraktade alla min yfviga hårväxt med misstrogna blickar. Det var rent generande.
Medan jag väntade, stötte min flintskallige granne till min arm och sade sakta:
»Å, sitt inte och sjåpa er ni. Af med peruken!»