»Förlåt,» svarade jag. »Hvad i all världen menar ni?»
»Å — gör er inte till! Kanske ni vill påstå, att ert hår är äkta.»
»Min herre,» genmälde jag. »Jag har inte yttrat en stafvelse.»
»Ja, men gör i alla fall som de andra! Tag af er peruken.»
Jag började känna mig illa till mods och undra, om jag möjligen hade gått fel och råkat in på ett dårhus. Jag tog därför sakta min hatt och närmade mig dörren.
Eller rättare sagdt — jag försökte endast. Min granne höll mig af all makt fast. Jag satt som i ett skrufstäd.
Hade ej just då målet Sven Ljung uppropats 129 och jag erinrat mig min vän advokatens löfte om något noch nie dagewesenes, så hade jag ovillkorligt vändt mig till en af de vakthafvande konstaplarne — men nu lugnade jag mig och min grannes fasta tag om min handled slappade af.
Det blef också verkligen något roligt.
Den ene efter den andre anklagade Sven Ljung för att hafva levererat dem ett hårvatten, som han påstod skulle förebygga lungtuberkulos. Emellertid hade ingen annan verkan försports än att de samtliga hade blifvit flintskalliga. Alla voro rasande och ville ställa Sven Ljung till ansvar.
Jag tänkte för mig själf att jag här hade att göra med en manomanist, en person med en eller annan fix idé, möjligen en rödhårig herre, som ville taga en blodig hämnd på en njugg natur genom att göra flest möjligt kala och tänkte, att han skulle komma att ådömas ett mycket svårt straff.