Salen applåderade. Det var en enighet och förtjusning som var alldeles enastående.
Föredragaren bugade för auditoriet och 12 ordföranden förklarade diskussionen öppnad.
Då reste sig grufingeniören, begärde ordet och sade:
»Har mr Montgomery beräknat huru mycket is det kommer att gå åt, för att arbetarne skola kunna arbeta när schaktet blir till exempel 3.000 meter djupt och således omkring 100° varmt?»
Men ingeniören märkte snart på alla ovilliga blickar, som mötte honom, att här lönade sig nog ej att framkomma med en sakkunnig kritik.
Den förtorkade vände sig emellertid till »geniet» och frågade:
»Anser sig mr Montgomery behöfva svara på denna fråga?»
Mr Montgomery påtog sig en storartad min och med en gest, värdig en forntida riddare svarade han:
»Vi äro hitkomna för att diskutera en stor världssak och icke för att förlora oss i småsaker och detaljer. Jag anser det bäst för saken, att allt sådant uppskjutes.»
Och i det han åter besteg talarestolen 13 med allas blickar fästade på sig satte sig ingeniören förargad på sin plats, mumlande: