»Humbug,» ibland.
»Sancta simplicitas,» en annan gång.
»Men, kära vän,» hviskade den andre civilklädde tillbaka, »har du invändningar att göra, så deltag i diskussionen, opponera dig, för tusan!»
»Ånej, låt honom hållas ännu litet,» svarade ingeniören. »Men det är ju oförskämdt af mannen att anamma Camille Flammarions idé — —»
»Menar du, att detta med det stora schaktet är Flammarions tanke?»
»Ja, och den framfördes af honom för 11 många år sedan. Den här mr Montgomery har alltså redan i detta att stjäla idéen visat sig vara en lymmel. Låt oss nu höra på fortsättningen.»
Och medan grufingeniören sakta hviskade dessa hädiska meningar till sin vän, ökades massans ohöljda förtjusning öfver mannen på talarestolen medan denne gick vidare i sitt föredrag:
»Jag har här en skizz öfver mitt jätteschakt,» sade han och knackade i golfvet med en lång käpp.
Salen blef strax mörk och på en hvit duk visade sig just samma skizz, som förekommit i Flammarions förslag i flere franska tidningar.
»Se här,» fortfor mr Montgomery och pekade på dukens tafla, »här är omkretsen af schaktet. Det göres så stort i diameter, att järnbanor kunna gå i spiral efter dess väggar. Här ser ni väldiga kranar, som forsla upp stenen ur djupet.»