Det blef sorl i salen.
»Hör,» ropades det, »hör.»
»Tsss,» skreko andra röster.
Och den förtorkade slog åter klubban i bordet med ett:
»Silentium, mina herrar!»
Den geniale föredragaren drog ånyo i halsduken, hostade ett par gånger och återtog föredragets röda tråd: 9
»Man anlägger,» sade han, »endast ett mycket stort schakt rätt ned genom jordens skorpa. Värmen kommer att öka med 1° för hvarje 33:dje meter som schaktet tränger nedåt. På tillräckligt stort djup få vi ånga, längre ned blir värmen ännu större, och på riktigt stort djup hafva vi nått den hetglödande massan. Den skola vi tämja som Franklin tämjde blixten, som Watt gjorde ångan till slaf och som Marconi fick luftens genier att lyda hans minsta vink. Och då hafva vi nått målet. Öfver detta schakt skall byggas en jättestad hvarest allt är gratis: Värme, ljus och allt som följer af dessa fördelar. Rundt schaktet skola uppväxa skorstenspipor liksom sparris ur en säng, skyhöga jättepalatser, blomstrande parker, gator, trafikleder — och mäktig skall staden blifva. Paradiset på jorden skall förverkligas. Staden kommer att få en evig sommar rundt omkring jätteschaktet — det blifver ett land för sig midt inne i Ryssland, ett verkligt utopia, fabellandet, som ej vet af någon omöjlighet — —» 10
Och ofta afbruten af församlingens högljudt uttryckta enighet och beundran fortfor han ännu länge att berömma och framhålla jättestadens kolossala förmåner.
Långt nere i salen befunno sig ett par herrar i civil dräkt; de samtalade ifrigt hviskande under hela föredraget och det var tydligt att den ene, en grufingeniör, hade åtskilligt på hjärtat som alls icke stämde öfverens med hvarken »geniets» eller den förtorkades åsikter i ämnet.
»Den gröfsta lögn,» hviskade han ibland.