Talaren var en man i omkring 45-års åldern och hade något af amerikanaren i sitt sätt och utseende. Han var hög och smärt 7 och mycket mörklagd, hade en krokig gamnäsa och mörka, lifliga ögon i hvilka dock en uppmärksam betraktare kunde se något visst opålitligt då och då glimta till.
Han hade vändt sig med sitt förslag till ett par högre ämbetsmän till hvilka han hade rekommenderats och dessa hade så högeligen intresserats af planen, att de arrangerat detta möte.
Mr Montgomery bockade sig för församlingen och talade:
»Mina herrar!
Som bekant har jorden en gång i tidernas tider utslungats som en glödande kropp från solen. I den kalla världsrymden har den så afkylts och nu i dag är det blott den inre kärnan, som ännu glöder. Detta är ju en sak, hvari vetenskapen i våra dagar är alldeles enig uti. Vulkaner och varma källor gifva tusentals af bevis för riktigheten af detta antagande, ja, så öfverväldigande bevis, att man kan ersätta ordet »antagande» med faktum. Och när till detta kommer tilltagandet af värmen mot djupet i våra schakter och grufvor så 8 bestyrker detta blott än ytterligare saken.»
Här gjorde han en paus och rättade litet på sin långa, svarta sidenhalsduk.
Församlingen såg intresserad ut och den förtorkade professorn — ordföranden nickade öfvertygande, som ville han säga:
»Ja, detta veta ju alla — men vänta, nu kommer det!»
Talaren fortsatte:
»Hvad vore naturligare för den framåtsträfvande människan, än att man sökte att begagna sig af denna i jorden inneboende värme, föra den upp till ytan och där göra sig den nyttig? Intet! Och saken är mycket lätt arrangerad — —»