Svenskar, förut bosatta i Amerika, som hafva lyckats, skrifva till vänner och bekanta blomstermålningar, skicka dem tidningar och broschyrer och annat, som kan locka dem att komma dit öfver. Utan tvifvel äro också arbetsförtjänsterna stora för dem, som vilja arbeta, och som duga till någonting. Men ofantligt många duka under. Och det får man sällan veta om. När ett fartyg seglar öfver hafvet, och stormiga sjöar spola en del af passagerarne öfver bord, så hör man icke vidare af dessa. Endast de, som lyckligt komma öfver, låta höra af sig. Och så är det med dem, som utvandra. De, som duka under i kampen för tillvaron i det nya landet, dem hör man ej vidare af. Man begrafver dem och glömmer dem. Från deras graf förnimmer man intet ljud; men de, som få det bra, de låta höra af sig, och det inverkar lockande på sådana, som af en eller annan anledning hafva, eller, i många fall rättare sagdt, känna det tungt i det gamla fäderneslandet samt längta efter någonting bättre.
Se sid. [35].
Den emigrationsrörelse, som på detta sätt uppstår, skall man förgäfves försöka stäfja genom varningar eller enfaldiga emigrantlagar. Varningarna uppfattas endast såsom förestafvade af afundsjuka eller andra orena bevekelsegrunder. Och den svenska emigrantlagen, ja, den är så lätt att kringgå, att det vore bättre, om ingen sådan lag funnes. Den, som icke har rättighet att utvandra enligt denna lag, behöfver blott resa öfver till Köpenhamn eller annan europeisk sjöstad för att där stiga ombord på en emigrantångare och gifva sig af. De agenter, som vilja hjälpa sådana emigranter, behöfva endast sälja dem biljett till Köpenhamn, till Hamburg, till Liverpool och sedan gifva dem ett kvitto på deponerade medel, hvilket kvitto berättigar dem att hos hufvudkontoret i de nämnda städerna få biljett öfver till Amerika eller annan världsdel.
För resten: om en människa kan bereda sig bättre utkomst och en trefligare tillvaro i en annan världsdel, hvarför skall man hindra henne? Mänskligheten har ock, så långt som historien går tillbaka, befunnit sig i en ständig vandring för att söka bättre utkomst. Så har Europa blifvit befolkadt, och nu är det Amerikas tur. Denna vandring har alltid — i stort sedt — gått från öster till väster. Det ser nästan ut, som om den vore dikterad af en naturlag, hvilken det är fåfängt att försöka motarbeta. Det var också af begynnelsen Guds bud, att människan skulle uppfylla jorden, och det kan icke ske annorledes än genom utvandring.
Emellertid kan denna utvandring antaga onaturliga proportioner, såsom den väl redan gör. Sverige bör därför göra allt, hvad i dess förmåga står, för att reformera missförhållanden samt bereda folket större trefnad i sitt fädernesland. Endast en sådan trefnad kan bilda en effektiv motvikt mot utvandringslustan. Och då utvandringen, som vi sett, har sin grund i ekonomiska förhållanden, så är det i första rummet angeläget att söka höja vårt lands näringslif. Därigenom skulle arbete och utkomst beredas alltjämt växande skaror af folket, och arbetaren skulle i eget hem i sitt fädernesland finna den trefnad, som han nu söker i andra världsdelar.
Härtill bör läggas äfven en annan sak, som folk sällan tänker på, men som är af stor betydelse. Vi göra i Sverige alldeles för litet för att sprida kännedom om landet bland dess innebyggare. I Amerika däremot göres allt, hvad göras kan, i detta syfte. Man blir bokstafligen öfversållad med broschyrer, med eller utan illustrationer, hvilka framhålla de fördelar, som de respektive staterna ha att bjuda på i ekonomiskt afseende, i skolväsende och annat sådant. De skuggsidor, som kunna finnas, vidröras icke. Broschyrerna hafva nämligen det uppenbara syftet att locka folk dit. Och sådant inverkar. Det goda, som framhålles, verkar ett hopp, som gifver mod och kraft att öfvervinna svårigheterna.
Svenskarna äro i allmänhet ganska reslustiga. Men de hafva sällan lust att resa för att lära känna sitt eget land. Om ett nygift par slår sig lös och gör en bröllopsresa för att se sig om i världen, aldrig kommer det i fråga, att de göra denna resa i Sverige. Nej, då skola de fara till Italien eller Schweiz eller andra länder. Det är, som om Sverige icke hade något att bjuda på, som vore värdt att lära känna. I Schweiz och Italien träffa de kanske samman med engelsmän, amerikanare, fransmän, som underrätta dem om, att en resa i Sverige och Norge är vida, vida intressantare, på samma gång den är billigare än en tur i de nämnda länderna.
Hur man vandrar från Förenta Staterna till Canada. Se sid. [38].