Jag har farit vida omkring i världen, men ingenstädes har jag sett så vackra, så hänförande naturscenerier som i Sverige och Norge. Och den skandinaviska halfön har jag genomkorsat i alla riktningar från Trelleborg till Nordkap.
Men det är icke endast landets natur, som behöfver bli mer bekant för dess inbyggare, utan äfven landets industri, jordbruk och resurser i alla riktningar. I Amerika höll jag flere föreläsningar om Sverige, och ofantligt många svenskar blefvo icke litet förbluffade, då jag för dem skildrade, hvad Sverige är, och hvad det har att bjuda på, samt därvid gjorde jämförelser med amerikanska förhållanden. Lika väl som de kände de amerikanska förhållandena, lika okunniga voro de om motsvarande svenska. De flesta af dem voro därför vana att från sin, om ej höga, så dock breda, amerikanska ståndpunkt se föraktligt ned på Sverige. Ty hvad de icke kände till, det trodde de icke heller fanns. »Sådant ha vi aldrig vetat om Sverige förr», sade de.
Vi lida brist på korta, populära, liffulla skildringar af svenskt landskap, svenskt lif, svenskt arbete, svensk natur, svenska utvecklingsmöjligheter o. s. v. Och det är en brist, som kan och bör afhjälpas. Turistföreningen utför ett högst berömvärdt arbete, men den ser Sverige endast från turistsynpunkt, och det är ej nog. Hushållningssällskapen i hvarje län borde taga denna sak om hand.
Arbetareförhållandena i vårt land äro också helt andra än i Amerika. Och det befordrar i sin mån utvandringen. Jag har många gånger hört svensk-amerikanare säga, att de omöjligen kunna trifvas i Sverige, ty när de se arbetet här, huru lojt och dödt det är, och huru säfligt det går, så få de riktig feber. I Amerika är det rutsch och kraft och uthållighet i arbetet. Därför blir det också produkter af och arbetsförtjänst. Den amerikanske arbetaren har i förhållande till det, som han uträttar, i medeltal vida mindre än den europeiske och särskildt den svenske. Men i förhållande till den tid, som han arbetar, förtjänar han mycket mer. Hemligheten är, att han verkligen arbetar. Han står icke och pratar och snusar och funderar, utan han arbetar. Och skall han förflytta sig från ett ställe till ett annat, så går han icke och drar benen efter sig, såsom i Sverige, utan är rask i sina rörelser, så att det är en lust att se därpå. Också är hans arbete öfvervakadt af basar, som ej tåla något slarf. Jag försökte en gång i en fabrik att tala med en svensk arbetare, men han pekade på basen och lät mig förstå, att om han gaf sig till att prata med mig eller någon annan, så blefve han snart afskedad.
Montreal. Se sid. [45].
En svensk arbetsförman i Amerika sade till mig: »När vi få nya arbetare från Sverige, så hålla de på en hel dag med att göra det, som vi uträtta på två timmar. Men när de fått vara här en tid, så är det samma fart i dem.»
Af en sådan arbetsamhet mår arbetaren i alla afseenden väl. Hans själfkänsla stärkes. Han känner, att han duger till något. Han ser resultat af sitt arbete, ett resultat, som han med stolthet kan peka på, och han har god inkomst. Detta gifver sig uttryck i hans bref till hembygden, och det sporrar andra att också försöka sin lycka. Så befordras emigrationen.
Men är det då omöjligt att till vårt land öfverflytta en likadan arbetslust och duglighet? Ja, det synes nästan så.
De arbetarerörelser, som för närvarande genomgå vårt land, hafva icke till mål att väcka kärlek eller intresse för arbetet eller glädje öfver att genom samma arbete åstadkomma ett godt resultat. Tvärt om gå de ut på att inskärpa hos arbetaren den tanken, att han skall med så litet arbete som möjligt försöka förtjäna så mycket penningar som möjligt.