Under tiden hade en stor mängd engelska kolonister invandrat och bosatt sig i östra Canada invid Atlantiska hafvet. De ofta återkommande krigen mellan England och Frankrike berörde äfven Canada. England eröfrade det första stycket däraf år 1713, och 1763 afträdde Frankrike hela Canada till England. Sedan dess har Canada förblifvit den engelska kronan troget. När de längre söderut belägna engelska kolonierna på 1700-talet gjorde uppror mot engelska kronan och bildade den republik, som sedan dess kallas Amerikas Förenta Stater, så utvandrade från dessa kolonier 25 tusen lojala brittiska undersåtar och bosatte sig i Canada.

Genom hela Canada från Atlantiska oceanen till Stilla hafvet går Canadian Pacific järnväg, som är den längsta i världen. Den är med bilinjer öfver 8,000 engelska (nära 1,200 svenska) mil lång, d. v. s. nära nog så lång som Sveriges alla järnvägar tillsammantagna. Den blef fullbordad år 1885. Dessutom finnas andra järnvägar och för närvarande byggas med feberaktig ifver väldiga linjer, så att inom några år torde man där ha 2 om inte 3 parallella järnvägslinjer från Ocean till Ocean.

År 1902 funnos i Canada järnvägar till en längd af 19,000 engelska mil eller 3,000 svenska, d. v. s. nära nog sammanlagda längden af alla Sveriges järnvägar och landsvägar. Det kapital, som är nedlagdt i dessa järnvägar, belöpte sig 1902 till omkring 1,000 millioner dollars, det är ungefär 3,750 millioner kronor eller mellan 3 och 4 gånger så mycket, som Sveriges både stats- och privata järnvägar år 1902 kostade tillsammans. Antalet vagnar på alla Sveriges järnvägar var år 1902 något mer än 39,500, på Canadas 80 tusen.

Hvad trafiken på Canadas järnvägar angår, så är den kolossal. Inkomsterna utgjorde år 1902 ungefär 84 millioner dollars eller 750 millioner kronor, medan samtliga svenska järnvägar lämnade en inkomst af betydligt mindre än hälften. Driftkostnaderna utgjorde 68 % af samtliga trafikinkomster, ungefär som på svenska statens järnvägar.

När man nu besinnar, att befolkningen i Canada icke är mycket större än i Sverige, så kan man förstå, hvilken liflig rörelse det måste vara uti landet. Också befinner sig befolkningen i en ständig och hastig tillväxt. År 1871 var Canadas befolkning i rundt tal 1,100,000 människor, 1891 var den mellan 4 och 5 millioner, 1902 hade den nått till nära 5½ och är väl 1905 fullt 6 millioner. Af denna folkmängd bo 2¼ million i Ontario, 1¾ million i Quebeck, omkring 1 million i provinserna vid Atlantiska hafvet, resten i »Västra Canada». Antalet män är i alla provinser mycket större än antalet kvinnor. Sålunda komma på 100 män i British Columbia ej fullt 60 kvinnor. Det är icke mycket för männen att välja på, men goda utsikter för kvinnorna.

År 1898 invandrade 31,900 personer, däribland 9,120 från Förenta Staterna. År 1903 invandrade 128,364, däribland 47,000 från Förenta Staterna. Fortfar en sådan stegring några tiotal af år till, så kan man lätt räkna ut, hvad som skall bli af Canada. En pikant bild af invandringen till Canada från Förenta Staterna kan läsaren se på sid. [31]. Uncle Sam står och ser på och säger: »Där det finnes pengar att göra, där skall Ni finna en amerikanare.» Ett diagramm här bredvid visar på ett inlysande sätt, huru invandringen ständigt växer. Den svarta delen af pelarne betecknar antalet af dem, som invandra från Förenta Staterna.

Den rullande materialen på de canadensiska järnvägarne är, kan man säga, alldeles likadan som i Förenta Staterna. Man har i regeln icke, såsom hos oss, vagnar afdelade i kupéer för 4—6 personer[[2]], utan långa salongsvagnar, afsedda för 70—80 passagerare. Midt igenom vagnen leder en gång, och in- och utgången är på vagnens ändar. På ömse sidor om gången äro sittplatserna. Hvarje säte har rum för 2 passagerare. Dessa säten äro stoppade och klädda med schagg, hvilket är odrägligt i sommarhettan och dammet. Ryggstöden äro rörliga, så att de kunna kastas öfver åt bägge sidor. Ingen passagerare behöfver därför åka baklänges. Tåg, som göra färder på längre sträckor, äro försedda med s. k. parlorvagnar på dagen och sofvagnar om natten. Parlorvagnarna äro synnerligen bekväma, men man måste betala en särskild, ganska dryg afgift för att få sitta i dem.

Sofvagnarna äro inrättade alldeles som motsvarande vagnar i Förenta Staterna, d. v. s. efter Pullmans system. Nästan hela vagnen utgör en enda stor salong med 24 bäddar. Hvarje bädd är afsedd för 2 personer. Då får man emellertid ligga ganska trångt. Bäddarna äro lagda längs utefter vagnen och icke på tvären, såsom hos oss. De äro liksom i våra andra klass sofvagnar inrättade i två våningar. Man klifver upp i den öfre bädden på en trappstege. Några dörrar att stänga om sig finnas icke, utan framför bäddarna hänga tjocka gardiner.

Dessa sofvagnar äro mycket obekväma, då man skall kläda af sig eller kläda på sig. Man kan taga af sig en del utanför gardinen, men det mesta måste man draga af sig eller på sig i bädden. Och det i liggande ställning. Afståndet mellan den undre och den öfre bädden är nämligen icke så stort, att en karl af ordentlig längd kan sitta och kläda sig i bädden. Det är därför en ganska besvärlig gymnastik, när man skall kläda sig.