Några skilda afdelningar för män och kvinnor finnas icke. Damkupéer förekomma ingenstädes i Amerika, vare sig i dag- eller nattvagnar. Jag tror, att det skulle betraktas såsom en förolämpning mot nationens manliga del, om man satte i fråga att införa sådana, ty utan tvifvel är det ett dåligt betyg för den manliga befolkningens hyfsning, att det skall behöfvas särskilda kupéer för kvinnor. Det hände många gånger, när jag reste genom Canada (liksom i Förenta Staterna), att jag kunde ha ett fruntimmer i bädden öfver mig och ett eller två fruntimmer i bädden midt öfver gången. Hos oss skulle naturligtvis sådant icke gå an; men det måste jag säga till den amerikanska nationens stora heder både i Canada och i Förenta Staterna, att, så vidt jag sett — och jag har rest många nätter på dessa tåg — där aldrig förekommer något, som på ringaste sätt skulle kunna såra ens den mest finkänsliga kvinna.
Den yttre anständigheten i Amerika är mycket större än hos oss. Jag har aldrig i Amerika hört, att en kvinna behöfde vara rädd att bli antastad af män, om hon en kväll ginge ensam ute på gatan. Ja, anständigheten kan ibland gå nästan för långt. Sålunda läste jag i en Omahatidning i maj 1905 följande notis: »Två unga makar blefvo härom dagen arresterade, emedan de kysste hvarandra på öppen gata, och domaren dömde dem till 4 dollars böter och kostnader.»
Men jag återvänder till tågen och dess vagnar.
I hvardera änden af sofvagnen finnes toalettrum, ett för kvinnor och ett för män. I somliga vagnar finner man äfven ett s. k. state-rum, afsedt för smärre sällskap eller familjer på 4—6 personer. Priset är där mycket högre än uti vagnarna för öfrigt. Något synnerligen bekväma äro dessa rum icke heller, emedan de ligga midt öfver vagnshjulen, hvilket vållar mycket obehagliga skakningar, i synnerhet när vagnarne sakta fart och bromsarne skrufvas till.
Windsor Hotel, Montreal. Se sid. [46].
Uppassningen i sofvagnarna ombesörjes af negrer, en i hvarje vagn. De pläga få drickspengar, vanligen 25 cents (nära en krona) för natt och person eller bädd, och det bör göra en vacker summa pr år.
Utom dessa vagnar förekommer ett slags s. k. turistvagnar. De äro ej så fina men synnerligen väl inrättade. Bäddarna äro äfven goda. Dessa vagnar äro afsedda för personer, hvilkas ekonomi gör det nödvändigt för dem att färdas så billigt som möjligt. De begagnas i synnerhet af familjer, som resa med många barn eller resa långa vägar. Priset är också afsevärdt billigare än i de vanliga sofvagnarna. I änden af hvarje sådan vagn finnes ett kök, där passagerarne kunna gå in, koka kaffe eller te och värma den mat, de föra med sig i sina matkorgar.
Med tågen följa naturligtvis restaurationsvagnar, och den mat, som i dem serveras, är mycket bra. Men priset är också tämligen högt. En god s. k. sirloin steak för en person kostar t. ex. 70 cents eller 2 kr. 60 öre. Uppassningen består af negrer, mer eller mindre svarta. Hvar helst jag rest på Amerikas järnvägar, har jag aldrig sett en hvit uppassare i deras restaurationsvagnar. Men många äro genom uppblandning så pass litet svarta, att man stundom kan tveka, om de äro af negerras. Emellertid räknas de som negrer, om de bara ha en aldrig än så liten smula svart blod uti sig.
Hvarje bord har rum för 4 spisande, och för hvarje nytt parti, som sätter sig till bords, lägges alltid dit en ren duk. Så snart man sätter sig till bords, kommer uppassaren och fyller ett glas med friskt vatten framför hvarje kuvert. Under hela måltiden ser han också till, att det alltid finnes vatten i glaset. Detta är en förträfflig anordning, som äfven förekommer — så vidt jag vet — på alla hotell i Amerika. Följden däraf är, att man mycket sällan ser människor sitta och dricka vin eller öl vid bordet. På hela min färd genom Canada såg jag icke mer än en enda gång ett spisande sällskap dricka öl. De voro sannolikt tyskar. Endast en gång såg jag ett sällskap dricka vin. De voro sannolikt fransmän. Hos oss däremot är den vanliga drycken öl. Att en uppassare i en restaurationsvagn eller i matsalen på ett hotell skulle utan särskild rekvisition komma och servera friskt vatten — nej, det förekommer ingenstädes.