Hvi suckar du, som stödd mot stafven Af ålder krökt med krämpor går? Var lugn — snart i den djupa grafven Du dina lemmar hvila får. Hvi blickar du alltjemt i gruset, En slaf inunder korset böjd, Se upp till rätta fadershuset, Som strålar klart i himmels höjd!
Hvi suckar du, som har af ödet Fått gods och guld i öfverflöd? Med villigt hjerta dela brödet Åt nästan, som är stadd i nöd! Det goda, som du gör din like På vandringen i lifvets dal, Skall bli belönt i himmelrike, Så lyder evangelii tal.
Hvi suckar du, som arm och ringa För hvarje dag bekymmer har? Ack, dina qval de äro ringa Mot Hans, som verldens synder bar. Arbeta träget, bedja, vaka Och vara tålig, from och nöjd Och älska, lida och försaka, Är summan utaf lifvets fröjd.
Gud ser till mig.
Jag fruktar ej, hur än må gå Hur ringa ock min lott må blifva, Jag vet jag skall min utkomst få Af Honom, som blott godt kan gifva; Och derför går jag trygg min stig I denna tro: Gud ser till mig.
Gud ser till mig. Det ger mig mod Att emot verldens villor strida. Jag vet att Han är vis och god, Och skulle jag i kampen lida, Så styrker, stödjer Han mig visst Och hjelper både först och sist.
Gud ser till mig. Det är min tröst I motgångens och sorgens timma. Han gjuter lugn i upprördt bröst Och låter glädjens facklor glimma; Han sorgekalken vänder om, Blott jag är tålig, nöjd och from.
Gud ser till mig. Det är mitt hopp; I alla dunkla lefnadsskiften Han styrer så mitt vandringslopp, Att jag till sist får ro i griften, Och evig fröjd i himmelen, Dit anden städse längtar hän.
Ja, Gud mig ser. Hvad gör väl då Att menskor klandra och fördömma, De se blott hvad är utanpå, Men icke hjertats tysta gömma; Ack, såge de en gång dit ner, De skulle ej fordömma mer.
Nyårsbön.