De fjärilar jag väcker, när smärtan någon gång Vill lägra sig utöfver själ och sinne, Och såsom lärkor flyga de upp uti min sång, Och ljust och gladt blir åter snart derinne; På bönens dufvovingar de fly till himmelen, Och följda af små englar de vända om igen Med tröst till hjertat, som var nyss bedröfvadt.
Så skön ej någon tafla naturen företer, Hur bländande och grann hon än må vara, Som den jag ofta vaken i mina drömmar ser. När sångens svanor själen genomfara; En verld af rosenlunder och liljekullar full, Der milda Alfer leka på skyarna af gull, Står leende för mina slutna blickar.
Haf tack o gode Fader i himlens ljusa sal För denna outsägligt dyra gåfva! Med foglarna i luften, med lundens näktergal Min röst skall städse dig af hjertat lofva. Haf äfven tack, du allmänhet, som skonsamt lyssnat till Min anspråkslösa visa, min enkla sångardrill; Den blinde skall din godhet aldrig glömma.
Den döende Skalden.
Jag trifs ej här nere i skuggornas dal, I lifvets förvillande öcken, Der dygden försmägtar i sorger och qval Och sanningen svepes i töcken. Ifrån denna onda och ränkfulla verld, Som närer inom sig blott oro och flärd, Jag längtar till himmelens salar.
När lossas de fjettrande bojor och band, Som hålla i stoftet mig fången? När kommer jag till det förlofvade land, Som ofta jag drömt om i sången? När blifver det verklighet utaf mitt hopp, Och när får jag flytta dit opp, dit opp Till himmelens stjernströdda salar?
Min ande, hvi längtar, hvi spörjer du så? Var stilla och tålig i striden! Snart skall din befrielsetimma väl slå Och du sväfva renad ur tiden. Dig kläd uti oskuldens snöhvita skrud — Der kommer bevingad en engel från Gud, Som manar till himmelens salar.
Hvi suckar du!
Hvi suckar du, som på din bana Knappt första steget tagit ut? Var glad — se lifvets blomsterfana Står leende och bjuder: njut! Ja, njut och drick ur nöjets källa, Men drick dig vis derur likväl! Hvad se'n i framtiden må gälla, Du möta kan med öppen själ.
Hvi suckar du som stark och frodig Står i din fulla middagsglans? Träd upp mot tidens villor modig, Och vinn dig ärans lagerkrans! Vik ej, fast ondskan hotfull vinkar Med bleka, vridna anletsdrag! Den är ej man, som hugg-rädd blinkar För våldets tunga hammarslag.