Ljuft, som liten fjäril somnar I en doftrik rosenknopp, Och en harpoton förklingar, Dog du hän i saligt hopp, Och på hvita dufvovingar Sväfvade till himlen opp.
Nu på rosenmoln du sitter Ibland ljusets sångarhär, Och min sångmö här på jorden Har också en stämma der; Derför sörjer jag dig icke, Fast du var mig hjertans kär.
Den Förskjutne.
Misskänd af verlden, Föraktad och ringa, Har jag på färden I lifvet nu inga Som dela min smärta, Som känna mitt hjerta, Ty jag är förskjuten.
Hånad af vänner, Som stulit min lycka, Dubbelt jag känner Hur smärtorna trycka; Så nätter som dagar Jag suckar och klagar, Ty jag är förskjuten.
Hon, hvilkens kärlek Jag aldrig kan glömma, Lönat med smälek Min känsla, den ömma. O, qvalfulla minne, Du plågar mitt sinne, Ty jag är förskjuten.
Bröder, jag äger En tröst dock i striden, Som rikt öfverväger Allt annat i tiden: Fast menskor mig svärtat, "Ty Gud ser till hjertat", Jag är ej förskjuten!
Den blinde sångaren.
(Visa, tillegnad H. Ohlin.)
Det var en tid jag klagade, en tid jag sorgsen var För det jag icke kunde skåda verlden; Men nu jag tackar Herran, som af sin godhet har Mig gifvit sångens tröst till ljus på färden. Ty är det mörkt för ögat, så är det klart likväl På botten af mitt hjerta, på djupet af min själ, Der tonerna som fjärilar ljuft slumra.