Du är mig när.
Fast jag är här, och du är der, Så tro ej att du fjerrran är, Ty öfverallt uppå min stig Jag ser och hör blott dig.
I vårens prakt, i solens ljus, I vindens spel och bäckens brus, Ja i allt skönt naturen ter, Blott dig jag hör och ser.
I hvarje tanke, hvarje dröm, I hvarje känsla, mild och öm, I allt jag tänker eller gör, Blott dig jag ser och hör.
Det gifs i himmel och på jord Ej bild, ej föremål, ej ord, Som skulle kunna hindra mig Att se och höra dig.
Som tvenne droppar, fällda i En liljekalk, en perla bli; Så våra väsen äro ett I både ljuft och ledt.
Tro derför ej du fjerran är, Fast jag är här och du är der, Ty hvart min färd i verlden bär, Du är och blir mig när.
Vid hennes graf.
Engel i det fjerran höga, Som en stund emot mig log, Inga tårar vill jag fälla Vid din graf — jag gråtit nog — Men för verlden vill jag sjunga. Hur du lefde, hur du dog.
Blyg som vårens första sippa, Mild som nyfödd ros i lund, Ren som svanen, när han badar Sig i hafvets djupblå grund, Hälften engel, hälften qvinna Lefde du på jordens rund.