Ett lyckligt ögonblick.
Det var en vacker Juninatt Som jag vid Blendas sida satt, Och hennes mjella hand så fin Låg darrande i min.
Allt var så tyst, blott då och då Vi hörde tvenne dufvor små, Som hviskade i lindens bo Om kärlek, hopp och tro.
"Ack, Blenda!" sad' jag, "i mitt bröst Der hviskar samma ljufva röst, Låt oss tillsammans lefva så Som dessa dufvor små."
Hon gaf mig ej ett ord till svar; Men från dess blåa ögonpar Fick jag en vänlig bifallsnick — Ett lyckligt ögonblick!
Till Blenda.
Du fagraste bland tärnor, Du vänehulda mö, Min lilja i det gröna, Min ros bland vinterns snö, Med dig hur ljuft att lefva, Hur sällt en gång att dö Och hän på toner sväfva Till salighetens ö!
Den brud jag länge älskat, I dig jag funnit har, Ty innan jag dig kände, Mitt ideal du var. Som nu — i drömmen ofta Du hvilat på min arm; Som nu — jag många gånger Har tryckt dig till min barm.
Den känsla, som låg domnad På djupet af mitt bröst, Fick lif af dina kyssar Och värma af din röst. Hvad skönt jag sedan diktat, Hvad ädelt som jag tänkt, Det har ditt rena hjerta Åt mina uttryck skänkt.
Och derför, hulda Blenda, I både ve och väl Jag skall dig troget älska Af all min håg och själ. Med dig hur ljuft att lefva, Hur sällt en gång att dö, Och hän på toner sväfva Till salighetens ö!