En söndag satt hon hemma sjelf I ljufva drömmar säll Och speglade sig i den elf, Som rann förbi dess tjäll; Hon satt der än när modern kom Helt rörd från Herrans helgedom.
"Min dotter", sade modern ömt, "Jag sorger till dig bär: Ung Erik hafver dig förglömt, Han har en annan kär. Det lystes första gång i dag — Att det är sannt försäkrar jag."
Med tårad blick och bleknad kind Steg Karin hastigt opp. Och, lätt som skogens unga hind, Hon tog ett rysligt hopp Djupt ner i elfvens kalla våg, Der hon likt vattenliljan låg.
* * *
Om trenne veckor Erik for Till kyrkan med sin brud Och inför altarrunden svor Vid alla verldars Gud Att henne uti lust och nöd Med trohet älska till sin död.
Ur templet bröllops-skaran skred Med fröjdefull musik Allt efter ortens bruk och sed, Men mötte der ett lik Vid kyrkogårdens gröna port — Det bars till grafvens stilla ort.
"Hvem är den döda, som man bär?" Ung Erik sporde nu. "Du säkert henne minnas lär: Skön Karin är det ju, Som döden i förtviflan fann." Så svarade en gammal man.
Blek såsom döden till att se Och mörk som stjernlös natt, Med hemska ögon stirrande, Hof Erik upp ett skratt Så vildt som ufvens hesa skrän. Och lopp från bröllopsskaran hän.
Nu irrar han båd' natt och dag I vanvett bygden kring Med dystert vridna anletsdrag. Ej ro på jordens ring Han får i sina lefnads dar, Ty falskt han kärlek svurit har.
Men djupt i jordens hulda sköt Skön Karin njuter ro, Och sofver der en sömn så söt I grafvens lugna bo — Och dit går mången ömsint mö Att tårar fälla, blommor strö.