Ung Erik mötte Karin sin På skogens ödestig Och sade: "Vill du blifva min, Så skall jag älska dig Som maka uti nöd och lust Allt intill lifvets sista pust."
Skön Karin rodnade och log Och svarade: "Välan — Jag älskar dig, det vet du nog, Så ömt som älskas kan; Men om du skulle svika mig Den högste Guden löne dig."
"Förr skola stjernor falla ner Som perlor till vår jord, Än jag dig nån'sin öfverger — Gud hörer mina ord Och straffe mig till evig tid Om jag ej trofast blir dervid."
Så talte Erik ömt, och slöt Skön Karin till sin barm Och från dess rosenläppar njöt En kyss så lång och varm. Ack, sälla voro begge två… Till julen skulle bröllop stå.
Ur Eriks famn sig Karin slet Och hem mot hyddan lopp; På munnen brände kyssen het, Och pulsen i galopp Väl hundra slag i hjertat slog För hvarje vingadt steg hon tog.
Dock mera lugn hon blef, när som Hon allt för modern sagt Och denna med ett men och om Sitt bifall dertill lagt, Samt äfven några varnings-ord Hur falskheten är stor på jord.
Att Erik ej otrogen var Det visste Karin väl, Och derför alla söcknedar Med lifvad håg och själ Hon snällt frän rock till väfstol gick, Att allt till julen ha i skick.
När veckan ändtligt var förbi Och söndagssolen sken, Flög hon så glädtigt som ett bi Till täppans åker-ren Och blommor plockade i hast Och band en färgrik blomsterqvast.
Med denna på sin psalmbok gick Hon sedan till Guds hus, Och säkert var, att Erik fick Den innan solens ljus Hann sjunka bakom bergen ner, Och han fick kanske ändå mer.
Så flydde månader och dar; Snart sommarn vek sin kos, Och hösten kom och Karin var Nu mer den enda ros Som blommade i lundens snår Så yppigt som en blomrik vår.