Hvad denna stund var gudaskön! På englars bön En salighet den göt I tvenne oskuldsfulla bröst. Som utan röst Ett himmelrike njöt.
Hur kort blef icke glädjen dock, En fjäderflock Den flög i blinken bort; Ty Blendas far var stadd på jagt I samma trakt, Och kom mot dem helt fort.
Att få sin Olof Blenda bad, Men gubben qvad: "Är du förryckt, mitt barn, Du skall dig ha en mäktig man, Som lysa kan, Och ej ett fattigt skarn.
Ung Olof blef helt lingonröd, Hans blod det sjöd Så hett i modfull barm; Det lade sig dock hastigt nog, Och nu med fog Han svarte utan harm.
"Nyss var jag arm, nu är jag rik, En konung lik, Ty Blendas hjerta är En grufva, utaf kärlek full, Och mer än gull Den skatten är mig kär."
"Jag äfven tvenne händer har, Som alla dar Jag flitigt bruka plär, Dertill ett sinne, friskt och gladt, En dyrbar skatt Och rikedom det är."
Den gamle åt det talet log, En suck han drog Och sade: "Svärmare! Vill flickan ha en narr, får gå, Men hör nu på: Jag vill er aldrig se!"
Med dessa ord han vände sig Till skogens stig Och vred mot hemmet dref. Till lilla hyddan Blenda gick Med glädjeblick, Och Olofs maka blef.
Nu nöjda med sin ringa lott De lefva godt Och sjunga der med fröjd. Men Blendas fader lider nöd Bland öfverflöd, Ty han är aldrig nöjd.
Ung Erik och skön Karin.