Den Fattiges Rikedom.
En morgonstund, när solen sken På löfvad gren, Och orren flög i topp, Stod Blenda uti skogen grön, En lilja skön, Nyss vecklad ur sin knopp.
Allt var så herrligt, ljuft och friskt, På björkens qvist Sjöng siskan för sin vän, Och trasten slog i lummig gran, Mot blånad ban Flög lärkan gladligen.
Men Blenda stod i sorg försänkt, Så tåredränkt Som ros i qvällens stund; Ur bröstet mången suck sig smög, Som vingad flög Till himlens stjernerund.
Ack stackars Blenda hon var kär, Och kärlek är Ibland förunderlig, Den kännes samma ögonblick, I vexladt skick. Båd' glad och sorgelig.
Hon älskade ung Olof ömt, Och hade drömt I natt en dröm, så grann; Han henne älskade igen, Dock icke än De sagt det för hvarann.
Ett hinder mellan dem det var, Ty Blendas far Fått guldet på sin lott, Men Olof egde ingenting På jordens ring, Mer än en hydda blott.
Hon ville gerna dela den Med hjertats vän, En ren omöjlighet! Ty hennes far, med gods och gård, Var sträng och hård. Och derför nu hon gret.
Men bäst hon gret, smög Olof fram Bak ekens stam, Der han sig hade gömt; Kring hennes midja, blyg och varm, Han slöt sin arm. Alldeles som han drömt.
Han sade ej ett enda ord, Men genast gjord Var hjertats bigt likväl, Två smultron stötte en sekund På perlegrund, Och själ försjönk i själ.