(Blekings-folkvisa.)
Der stod en fager lilja Allt uti grönan lund Och blickade mot solen Den arla morgonstund; Hon gladde sig åt lifvet I snöhvit blomsterskrud, Och var i daggjuveler Så smyckad, som en brud.
En fjäril flög att gillja Densamma morgonstund, Kom så till fager lilja Allt i den gröna lund; Af hennes fägring tjusad Han föll i stoftet ner Och sade till den sköna: "Ack, hör den bön jag ber!
"Låt mig med dig få lefva, Du hulda, väna vif! Jag skänker dig mitt hjerta, Min kärlek, och mitt lif, När andra fjärlar svärma I yra blommors lag, Skall jag invid din sida Förnöja dig hvar dag.
"Ditt anspråkslösa väsen, Din oskuldsfulla själ Har fängslat håg och sinne! Jag svär att bli din träl, Och dig för evigt älska I glädje, lust och nöd, Så länge som jag andas, Intill min bleka död!"
Och späda liljan trodde Den sockersöta skalk, Och öppnade för honom Sin ljufva honungskalk; Han flög deri berusad, Och lifvets balsam sög, Men till en ros i dalen Han straxt från henne flög.
Den arma liljan sörjde Sin fjäril bitterlig, Och fällde många tårar Uppå sin lefnadsstig. Hon före middagsstunden Stod blek, och sorgligt log; Då kom en vänlig dufva. Och henne med sig tog.
Men fjärilen, som listigt Från liljan flög sin kos, Och tänkte glädje finna I kalken hos sin ros, Han fann sig grymt bedragen; Ty bladen föllo ner, Och endast hvassa törnen I stället han nu ser. —
Den liljan var en flicka, Som i sin oskuld log; Och fjäriln var en gosse, Som henne grymt bedrog; Och dufvan, det var döden Som kysste flickans mund. Och hennes ande sände I englarnes förbund.
Men rosen var en enka Rik uppå gods och guld, Som nu den gossen plågar Allt för sin otro skuld. Han smärtans törne känner, Och äger ingen ro — Så händer det med alla, Som bryta ed och tro.