Öfverallt i land och städer, Der jag höjde sångens röst, Spridde som ett vestanväder Glädjen sig till alla bröst: Menniskor i millioner, Tjuste jag med mina toner.
Dyrkad jemt som en gudinna Af en fåfäng menskohop, Glömde jag att vara qvinna; Söfd af smickrets bifallsrop Blef jag stolt i håg och sinne: Högmod växte opp derinne.
Straffad blef jag för min villa, För min dårskap och dess flärd — O, jag hade handlat illa Och var icke bättre värd! Ödet mig för rätta ställde Och ett sådant utslag fällde:
Himmelen dig bjöd att fara Öfver stoftets trånga verld, Och i ödmjukhet förklara Sångens gudom på din färd; Men din skapare der ofvan Har du glömt, som gett dig gåfvan.
Derför skall du rastlöst ila Öfver hela verldens rund, Dag och natt förutan hvila Klagande i hvarje lund, Så i Södern, som i Norden, Näktergal benämnd på jorden.
Evigt skall du dock ej tona, Ty en Jungfru, skär och ren, Skall i sångens verld försona Hvad du brutit har. Och se'n Får du dig förklarad svinga Dit, der englaharpor klinga.
Sagd var domen. Och allt sedan Jag som liten fågel far Sorgligt klagande, emedan Minnet af hvad förr jag var Hvilar tungt uppå mitt hjerta — Derför denna bittra smärta.
Men förlossningstimman stundar Efter många tusen år: Snart skall jag från jordens lunder Flytta till en evig vår Och ej mer med smärta tona — Jenny Lind skall allt försona".
Så, o ädla sångarinna, Näktergalen sjöng för mig; Och jag lofvade att bringa Sagans enkla ord åt dig. Göm dem, honom till ett minne I ditt varma sångarsinne!
Liljan och Fjärilen.