Med sin sammetslena hand, När vi i den ljusa sommar Sprungo mellan skogens trän, Plockade små sköna blommor, Lade dem i mammas knän? Minns du ej hur gladt vi logo, När som skogens fåglar små Sina muntra driller slogo Under himmelen den blå? Vi oss önskade att vara Tvenne lärkor, som med fröjd Fingo jemt kring rymden fara Sjungande i blånad höjd. Minns du af hvad himmelskt värde Pappa sade bönen är, Samma afton han oss lärde: 'Gud som hafver barnen kär?' Allt var förr så gladt och roligt; I vårt lilla lugna bo Slumrade vi tyst förtroligt I en stilla menlös ro, Drömde att på liljestänglar Emot himlens blåa rund Vi med hulda syskon-englar Sväfvade i sällt förbund… Minns du dessa ljufva tider, O, så kom till mig igen! Vet att jag af saknad lider, Äger ingen barndomsvän, Som kan mina dockor sira, Fast jag siden har och gull; — Som kan blomsterkransar vira, Fastän utaf blommor full Lunden är, och uppå kullen Rosen nyfödd mot mig ler — — Hu, det är så kallt i mullen… Stackars syster, kom! jag ber."
Så den lilla Emma beder, Fäller tår på liljehy. Då en engel sväfvar neder På en rosig purpursky Ifrån stjernehvalfvet höga, Svanehvit med krona på. Emma lyfte opp sitt öga; Lilla engeln sade då: "Jag bor ej i svarta mullen: Jag i himlens salar är. Bättre rosor än på kullen, Bättre blommor dofta der; Bättre sånger, bättre toner, Än som skogens fåglar slå, Ljuda i de klara zoner Ofvan stjernorna de små. Der jag längtar att få sluta Dig på nytt uti min famn Och med dig för evigt njuta Salighet förutan namn. Men vill du till himlen komma, Vill du bland de sälla bo, Vårda ömt din lefnadsblomma: Oskuldshjertats rena tro!"
Nu på skära silfvervingar Engeln emot höjden for; Men för Emmas öra klingar Än hans lära, som hon tror.
Näktergalen.
(Saga, tillegnad Jenny Lind.)
Solen sjunker ned från fästet Bakom skogens mörka bryn, Dufvan ilar glad till nästet, Lärkan tystnar uti skyn; Men i blomsterrika dalen, Sjunger lilla näktergalen.
Liten gosse, satt jag ofta Ute hela natten lång, Der som ängens rosor dofta, Lyssnande uppå hans sång, Med en innerlig förtjusning Invid bäckens milda susning.
En gång — just som dagen grydde Öfver mån-försilfrad dal, Och de nätta elfvor flydde Suckande till böljans sal — När jag länge lyssnat hade, Hänryckt jag till honom sade:
"Lilla fågel, om din tunga Jag en timma ägde blott, Glädligt jag dä skulle sjunga Och ej klaga på min lott — Hvarför bor i dina sånger Städse trånad, sorg och ånger?"
"Gosse, hör min lefnadssaga!" Svarade strax sångarn mig… "Om jag stundom höres klaga, Kan det väl förundra dig: Jag var förr en lycklig qvinna. Verldens största sångarinna.