Nina, liten tärna, Satt invid en sjö, Såg en vacker sljerna Som en gyllne ö Simma i det klara vatten, Strålande i mörka natten.
"Hafsfru, gif mig denna Stjernas fina guld, Och jag skall bekänna Dig för evigt huld, Som en Gudom i vår kyrka, Och ej någon annan dyrka."
Så hon barnsligt tänkte, Och i böljans famn, Som en svan sig sänkte. Strax en andehamn Kom från ljusa stjernelanden Och drog Nina opp på stranden.
"Hör, min lilla flicka", Ljöd en stämma nu, "Upp mot himlen blicka! Stjernan ser du ju På den hvälfda himlabågen, Och dess afbild blott i vågen.
Så Guds rika under Stråla öfver allt Uppå jordens lunder, Uti hvar gestalt, Men från himmelen härstammar Allt det sköna, som här flammar.
Älska djupt naturen I Guds goda verk! På dess armar buren Lefver du — men märk Gud allena tillhör äran Dyrka honom … Mins den läran!"
Och den läran minnes Lilla Nina än… Men, ack, mången finnes Som förglömmer den — Som sig hand och stjernor väljer Och för dem sin himmel säljer.
Flickan på Grafven.
(Barnsaga.)
Lilla Emma gick så dyster Till de dödas hem en natt Sörjande sin tvilling-syster, Hon på grafvens kulle satt, Hviskande med barnslig stämma: "Anna, sofver du väl än? Har du glömt din lilla Emma? Känner du mig ej igen? Minns du ej hur gladt vi lekte Förr i dalens blomsterland, Och hur ömt oss mamma smekte