Törnet.
Ibland det törne jorden bär Det gifves ett, som giftigt är Och mer än andra stingar; Det är dock ofta mjukt och skönt, Och som en ros bland sommargrönt Det doft omkring sig bringar, Som kännes sött till smak och lukt, Men är likväl maskstungen frukt, Som plågsamt fräter, tär och bränner I många runda Herrans år, Och ger ett troget hjerta sår, Som det i hela lifvet känner — Det törnet pressat tårar fler Än dagg till jorden fallit ner Ur känsliga och unga, Men frodas ändå ofta här, Ty du skall veta att det är — Ett svekfullt bröst med smidig tunga.
Perlbandet.
Vid sin enda dotters sjukbädd modren satt Och klagande sin hand på heta pannan lade. Men som en æolsharpa i luftig sommarnatt, Så flickan hviskande sitt sista afsked sade: "När jag blir död och bäddad ner i mullen, Sätt då ett litet måladt kors på kullen Och rista dessa orden deruppå: 'Af kärlek till en fattig yngling här i verlden, Som hon ej ega fick för högmodet och flärden, Upphörde detta unga bröst att slå'; Sätt sedan derintill min hvita älsklingsblomma, Till henne skall min käraste om dagen komma Och fälla tårar i den lösa sand; När se'n det blifver tyst kring land och vatten, Skall jag som engel komma dit om natten Och knyta mig af tårarne ett perleband; Det bandet skall mitt bröst för evigt smycka, På det min älskling känna skall igen Sin barndomsbrud hos Gud i himmelen, Och henne till sitt varma hjerta trycka."
Gossen och Filosofen.
En fyraårig gosse Satt tyst en aftonstund Och hänryckt blicken höjde Mot fästets stjernerund.
En filosof det märkte Och sporde gossen så: "Hvad är som dig förtjusar, Hvad tänker du uppå?"
"Jag tänker på hur vackert Det är i himlen — då En sådan skönhet strålar Och lyser utanpå."
"Tack gosse för de orden" — Den lärde sade ömt — "Jag mycket tänkt och forskat. Men denna tanke glömt."
Stjernan.