Om du en sådan perla har, Som skiner, strålande och klar, En stjerna på din lefnads himmel, Den som ditt bästa smycke göm, Och aldrig hennes värde glöm På marknaden i verldens hvimmel.
Dufvan.
Hilda har en snöhvit dufva, Som på fager blomstertufva Byggt sitt lilla lugna bo. Ifrån detta näste Upp till himlens faste Hon i menlös tro Hvarje qväll sin dufva sänder, Somnar se'n med knäppta händer
Under sömnen kommer dufvan Åter hem till blomstertufvan Med små barn från himmelen, Hvilka vänligt smeka Och i drömmen leka För sin lilla vän Hela natten om förtroligt, Derför sofver hon så roligt.
Denna underbara dufva, Det är Hildas aftonbön; Denna täcka blomstertufva, Ångande ocb mild ocb skön, Det är hennes späda hjerta, Fullt af tillförsigt och tro; Himlabarnen äro englar, Sväfvande kring vaggans bo.
Drufvan.
Jag har icke råd att dricka Fräsande Champagne-vin; Njuter likväl af en drufva, Mera doftande och fin.
På en snöhvit perlekulle, Lik en glödande rubin, Sväller hon alltjemt och ångar Af det kostligaste vin.
Utaf hennes ljufva nektar Dricker jag med hjertans lust, Dricker tills jag blifver rusad, Ack, af idel purpurmust.
Men fast jag den drufvan pressar Nästan hvarje dag och stund, Är hon lika röd och saftig, Ty hon är — min flickas mund.