Svanen.
Det sägs att svanen, tyst och stum, Ses ila genom tid och rum, Och börjar sjunga först i döden. Den sagan är som mången ann, Rätt nätt och täck, och kanske sann, Ty många äro lifvets öden. Jag vet en svan, mer underbar. Han på sitt ljusa vingepar I rymdens vida salar svingar, Och andas idel poesi, Hvar fjäder är en melodi, Hvart vingslag som ett tonfall klingar. Han gör ibland på en sekund En färd kring hela verldens rund, Och för hans tjusta blickar Hur solbelysta alla berg, Hur skiftande i rosen färg All jordens skönhet nickar. Der ligga skönt i morgonstund Så mången dal och palmelund, Om-armade af spegelsjöar, Och fågelsången klingar gällt Från liljekullar, rosenfält Och guldbeströdda blomsteröar; Här resa sig snötäckta fjell Mot himmelen i stjernklar qväll. Med pelarskogar, dunkelt gröna, Och strida elfven stänker opp Sitt silfverskum i granens topp, Som glänser rikt af perlor sköna; Men ack han skådar icke blott Hvad jorden äger skönt och godt, Han gästar äfven himlens salar. Med englarne bekant han är, Och utaf dem han hör och lär Det ljufva språk han stundom talar. När se'n han kommer till sitt bo. Han sätter sig i salig ro Och sjunger hvad han sett på färden. Men sången blifver endast matt, Ty för den rika själens skatt Har språket intet ljud i verlden; Och, denna svan, så snabb och fri, Är — skaldens rika fantasi.
Liljan.
Mig lyster till att sjunga allt om en lilja rar, hen raraste på hela vida jorden, Hon blommar både vinter och vår och sommardar I hvarje dal inom den höga norden; Af henne alla rosor och alla blommor små Och alla fagra blomster, som uppå ängen stå, Sin oskuldsfulla skönhet hafva lånat.
När alla andra liljor för höstens stormar dö, Står hon ännu uti sin fulla fägring Så röd som mognad drufva, så hvit som nyfälld snö, Så bländande som sommarnattens hägring, Så glad som lilla lärkan i rymdens blåa sal, Så tjusande som sången af nordens näktergal, Så vänehuld som skogens turturdufva.
Hon ångar idel glädje, hon sprider frid och tröst Till alla väsen i naturens rike, Hon gjuter med sin kärlek i hvarje manligt bröst En lefnads lust och sällhet utan like, Hon är det skönsta smycket i hela skapelsen En engel sänd till jorden från Gud i himmelen, Den liljan det är — nordens frida flicka.
Perlan.
Af alla perlor ingen finns, Och ingen tappas, ingen vinns Så dyrbar, som ett qvinnohjerta, Om det är troget, rent och godt, Och utaf ädel kärlek blott Med ömhet lindrar lifvets smärta.
Liksom en herrlig blomsterö Mildt doftar kring den vida sjö, Som leker vid dess täcka stränder, Det sprider tröstens balsamdoft Omkring bland jordens låga stoft, Hvarthän det på sin vandring länder.
I lifvets glada solskenstid Af lefnadslust och inre frid Det lätt som källans bubbla väller; I mulen tid, i sorg och nöd, Ja ända in i blekblå död Det lika varmt af kärlek sväller.