Uti naturen, blad för blad, Jag läser det i hvarje rad, Och hör det ljuda ur hvart bröst, Som känsla har och röst.
Det lyser klart på fästet blå, Det skrifvet står i minsta strå. Och, äfven i hvad större är, Af allt, som jorden bär.
Det klingar skönt i skog och dal Ur bröstet af hvar näktergal, Och jublande i höjden far På lärkans vingepar.
Men djup och outgrundlig är Den allmakt, som det innebär, Ty mitt förstånd kan fatta blott, Att allt är skönt och godt.
Jag ser det ordet likväl klart, Och hör det tona underbart I åskans knall, i stormens ljud; Ty detta ord är — Gud.
Den största boken.
Jag vet en herrlig bok — mot denna De andra äro ingenting! Så mycket snillrikt ingen penna Har tecknat än på jordens ring. Den är en öppen gudasaga, Med hvarje år i ny upplaga.
En outtömlig rikdom hyser Den inom sig så underbart; Hvartenda ord af vishet lyser, Hvart blad är strålande och klart, Som stjernesådda himlapellen Uti den klara vinterqvällen.
I lefvande bokstäfver prålar Den öfverallt, för blicken röjd, Och ler i återbrutna strålar Från fjellets solbeglänsta höjd Till dalens blomsterrika lunder. Der allt förkunnar Skaparns under.
Långt mera stort än konsten äger I den jag stundligt skåda får. Och mera skönt än skalden säger Omtonar mig hvarhelst jag går. Till permar äger den azuren, Och denna boken är — naturen.