Englabarn från högre zoner, Ljufva, milda harpotoner! Svingen jublande i qväll Öfver dalens blomstersängar Upp mot himlens stjerneängar Till Allfaders sängartjäll.
Fallen se'n i nattens stunder Såsom dagg till jordens lunder Ner i hvarje känsligt bröst, Gjuten frid i qvalda hjertan. Trösten sorgen, söfven smärtan, Med er oskuldsfulla röst.
Väcken kära barndomsminnen, Elden friska ungdomssinnen, Till att fatta rätt och skönt; Sväfven glade öfver verlden, Och på ljusa sångarfärden Kläden allt i hoppets grönt.
Sist när trötta handen domnar. Och i lifvets afton somnar In vid välbekanta ljud, Ljufva toner! klingen klingen. Och med frälsta anden svingen Hem till sångens milde Gud.
Hvad jag helst ville vara.
Helst af allt jag ville vara Blott en liten näktergal, Som fick fri och osedd fara På besök i hvarje dal, Sjungande och glad, Mellan blommor, blad, Uppå lätta vingar buren Öfver allt uti naturen.
Dagen om jag skulle hvila Gömd i doftrik rosenhäck, Och om qvällen lustigt ila Till den spegelklara bäck. Tjusa med min röst Hvarje tärnas bröst. Som i svala aftonstunden Trånar suckande i lunden.
När som nordens lunder inga Blad och blommor ägde mer, Skulle jag mig rastlöst svinga Dit, der evig sommar ler, Fjerran ifrån nord Till den södra jord, Land och städer se på färden; Finns väl gladare i verlden?
Det enda ordet.
I allt på hela denna jord Jag ser och hör ett enda ord, Som, hvar jag är och hvart jag går, För mina blickar står.