Här är så skönt! — Som stjernor Bland spridda moln på fästet blå, Så lysmaskar i gräset glindra Bland korsen, som i mullen stå.
Här är så sällt. — I rolig hvila De döde sofva lugnt i fred. Och goda andar glade ila På gästbesök till jorden ned.
Här önskar jag mitt stoft må gömmas, När själen flyger ur sitt bo, Och må det rummet gerna glömmas, Blott hon får evig fröjd och ro.
Men skulle någon vänlig tärna En blomma strö på kullens sand, Min ande skall från strålrik stjerna I drömmen trycka hennes hand.
Lifvets Engel.
Vid Lycksalighetens Eden Engeln stod med draget svärd. Men på töckenhöljda heden, Af förtviflans Furier tärd, Menskan gick i mörka tankar Med ett skuldbelastadt bröst, Hoppet egde intet ankar, Minnet egde ingen tröst.
Hvart hon skygga blicken slungar, Hvilken syn och hvilka ljud! Blixt på blixt från Fästet ljungar Genom molnets svarta skrud. Vreda åskor högljudt knalla, Som det vore domens dag, Strida hagelskurar falla Såsom täta hammarslag.
Stormens starke ande ryter På mång tusen tungomål, Genom pelarskogen bryter Han så skarpt som slipadt stål; Hur han hviner, hur han tjuter, Rysligt är att lyssna till, Af förstörelse han njuter, Och förstöra blott han vill.
Hafvet svallar högt och larmar Under fasligt skri och knot, Hårdt i sina kalla armar Vill det famna jordens klot. Bäckarne som floder svälla Med ett gräsligt dån och gny, Och den aldraminsta källa Sprutar bubblor högt i sky.
Jorden, förr så grön och herrlig I den sälla Edens tid, Ligger, gulnad och förfärlig, Utan inre ro och frid; Ty från Skaparen i höjden Har förbannelsen gått ut, Och med glädjen, friden, fröjden Tyckes evigt vara slut.