Ingen fogelchör hörs klinga I den dystra skogens natt. Sångens vänner rädde svinga, Jagade af ufvens skratt; Ormen som en masugn hväser, Björnen brummar der han går. Lejonet af mordlust jäser, Tigern söker menskospår.
Ingen klarögd måne lyser, Ingen stjerna blickar ner, Lifvets källa bottenfryser, Rymden mörknar mer och mer. Ingen vänlig engel svänger Ljusets fackla, klar och mild, Himlen som en likduk hänger Dyster, hotande och vild.
"O! hvad här är hemskt och öde", Suckar menskan djupt och tungt. "Vore jag ibland de döde, Fick jag kanske sofva lugnt; Döden, döden vill jag famna, Intet lif jag mer begär, Skall jag ock för evigt hamna Ibland mörksens andehär."
Så i afgrundslika tankar, Med ett skuldbelastadt bröst, Och ett hopp förutan ankar Och ett minne utan tröst, Dignar menskan slutligt neder I en törnbevuxen dal, Genomträngd till alla leder Utaf bittra samvetsqval.
Plötsligt flammar det kring rymden, Himmel, hvilken gudasyn! På ett rosenmoln sig svingar lätt en Engel ner från skyn.
Åskan tystnar, himlen klarnar, solen går i öster opp, Och naturens hjerta klappar, sprittande af lif och hopp.
Vilda stormen sig förbyter i en luftig vestanvind, Spelar gladt i trädens kronor, smeker fallna blommans kind.
Hafvet ligger slätt och stilla som ett genomskinligt glas, Bäcken silfverperlor rullar, källans bubblor gå i kras.
Jorden grönskar, blomsterslägten stå på nytt ur dvalans stoft. Rosor ånga, blommor fylla luften med sitt balsamdoft.
Skogens sångarskara svingar jublande mot blånad höjd, Berg och dalar, fjell och lunder skalla utaf idel fröjd.