Skön är verlden, ack, men skönast Engeln står i snöhvit glans, Smyckad med en purpurmantel och en strålrik stjernekrans.
Såsom smycke öfver barmen han en strängad harpa har, Och till armband tvenne lyror, klara som ett stjernepar.
För den minsta vindflägt harpan klingar ljuft en melodi, Och de båda lyror stämma in i salig harmoni.
Mildt och leende han helsar jorden med en vänlig nick, Lyfter sedan upp mot höjden rörd en obeskriflig blick.
Svanehvita handen lägger han på menskans bröst till slut, Hviskar med en himmelsk flöjtton: "Blicka upp och lifvet njut!"
Menskan, nyss i qvalen domnad, vid förtviflans mörka ort, Slår sitt öga upp och vaknar vid det ljusa hoppets port.
Hänryckt af den ljufva fägring, som sin glans kring henne spred, Faller hon med knäppta händer framför Engelns fotter ned.
Stum hon ligger der och vågar Ej för Engelns blick, som lågar, Skåda upp mot dagens sken, Ljufva känslor genomfara Hennes själ, hon tror sig vara På besök i elysén.
Barmen häfves lätt för vinden, Friska rosor smycka kinden, Skiftande i liljeskrud, För den hoppets eld, som bränner, Och den salighet, hon känner, Äger hon dock intet ljud.
Äntligen hon lyfter sakta Blicken upp, för att betrakta Engeln, strålande och skön; Faller sedan åter neder, Och med rörda känslor beder Hjertligt denna enkla bön: